mariaiusa

Jag tror att det är dags för mitt sista inlägg. Snart en vecka har jag tillbringat i Sverige och svenskan flyter på helt okej. Har fortfarande svårt att finna orden ibland och jag direktöversätter mycket från engelskan. Mitt år känns både och som en underbar dröm, en alldeles underbar dröm som jag vet att jag kommer få uppleva bitar av igen – genom bloggen, minnen, bilder och genom att jag kommer åka tillbaka.

Idag är jag mer än okej med att var hemma. Lund känns roligt och jag har det så fruktansvärt bra här. Mitt schema har varit fullspäckat sedan jag kom hem och imorgon så måste jag ta tag i mig själv och börja packa upp. Absolut att jag längtar tillbaka till Farmington men jag vet om jag skulle åka dit nu så hade jag saknat Lund minst lika mycket. Som ni kanske förstår så är jag väldigt splittrad mellan två ställen och jag vet att detta år har givit mig ett nytt hem. Jag har ett hem på andra sidan atlanten som väntar på mig en vacker dag.

Men först ska jag gå ut gymnasiet vilket är mitt nya stora projekt. Jag kan erkänna att det ska bli fruktansvärt skönt att gå till skolan av en anledning igen och att känna att det lönar sig att plugga. Men utöver det så är jag så fruktansvärt sugen på att vara klar med gymnasiet.

Mitt år gick så otroligt snabbt och visst önskar jag att jag hade kunnat sakta ner tiden lite. Men samtidigt så vet jag att mitt år var så fruktansvärt speciellt och att jag kan vara stolt över att jag lyckades så bra. Bara att ingen såg mig som en utbytesstudent på skolan utan ”en i gänget” visar hur bra jag passade in. Jag upplevde de saker jag ville uppleva som amerikansk ungdom och på kuppen så lärde jag mig så otroligt mycket om mig själv, om olika kulturer och om andra människor.

Jag vet att jag kommer ha kvar mina vänner i USA, i alla fall de som betyder något, och jag vet att det kommer inte dröja länge tills jag får träffa dem igen.

Idag känner jag mig otroligt tacksam för var jag är i livet. Jag har lärt mig så mycket, jag har fått se så mycket och jag har framförallt vuxit så mycket som person. Livet ligger framför mig och jag vet att det jag vill göra det kan jag göra, bara jag jobbar tillräckligt hårt för det. Jag är excited som jag hade sagt hemma i USA. Jag längtar till varje ny dag för att se vad just den dagen har att föra med sig.

Som jag sa i ett tidigare inlägg, världen är min spelplan och jag är redo att börja spela.

Tack för mig!

(Tack alla som har följt mig under året! Om ni vill ställa frågor eller bara vill höra av sig så antingen kommentera här eller maila mig på    [email protected] , Tack!)

Nu är jag alltså hemma. I Sverige igen. Och det har jag varit i snart 3 dagar nu. Helt ärligt så suger det och det är ju lite synd. Resan hem var hemsk, jag grät hela tiden och var alldeles för trött för mitt eget bästa. Men bäbisar hindrade mig från att sova så istället grät jag mer eller mindre hela tiden. Ni ska veta att aldrig förr har människor stirrat på mig så mycket.

Sista dagen var bra, jag packade klart på morgonen och lite senare på dagen åkte jag, Katie, Katie, Helen, Michelle och Louisa till Starbucks för att mysa. Kom hem vid 2 och Vince kom och hälsade på. Sedan så snackade vi bara ett tag innan det var dags att säga hejdå igen. Jag grät som ett litet barn, tårarna bara sprutade och jag ville mest av allt bara spy. Att lämna Farmington är helt klart det jobbigaste jag någonsin har gjort.

Runt 5 åkte jag och familjen till restaurangen som Katie jobbar på för att äta middag, sedan bar det var direkt till flygplatsen. Karen kom dit och sa hejdå och sedan så började kramkalaset. Jag kramade och grät och kramade och grät. Sedan behövde jag gå igenom säkerhetskontrollen och då grät jag bara.

Väl hemma har jag träffat jättemånga av mina underbara kompisar och det har varit hur kul som helst. Men jag ska inte ljuga, jag vill så fruktansvärt gärna tillbaks till USA.

Jag saknar allt och alla och jag börjar gråta varenda gång jag tänker på det. Men jag får väl bara se det som att jag hade ett helt fantastiskt år! Jag hade inte kunnat vara mer stolt och nöjd med året. Det har varit det bästa jag gjort i hela mitt liv och om jag hade kunnat så hade jag gjort om det igen och igen och igen. Jag är lycklig som fick chansen och jag är lycklig som lyckades så bra. Jag har skaffat många vänner för livet och jag vet att jag kommer vara saknad där. Jag vet att jag kommer komma tillbaks och jag vet att jag kommer göra allt för att inte förlora kontakten med dem. Mitt år var oslagbart det bästa någonsin och fastän allt börjar kännas som en lång underbar dröm så vet jag innerst inne att allt faktiskt hände och att jag alltid kommer ha kvar mina minnen.

Jag tackar alla för mitt år och jag vill än en gång säga att om du har chansen så åk, men glöm inte att alltid ge 110 %. Det kommer förändra dig för alltid och du kommer ha the time of your life.

Jag är avundsjuk på alla er som nu ska åka.

(jag kommer antagligen skriva några få inlägg till men sen är det dags för mig att säga hejdå. Vill passa på att tacka alla som har följt mig och tacka för allt stöd jag har fått från er! Och till ni som snart är på väg – lycka till och ge allt. Ångra inget och ha det så fruktansvärt kul!)

I fredags så började jag packa på riktigt. En resväska är nästan fylld med skrot (även kallat kläder) och snart ska jag börja fylla resväska nummer två. Från att ha anlänt i augusti med två resväskor kommer jag nu åka hem med 4. Två släpar jag med mig, en tar Katie och en har mamma.

I alla fall, i fredags var jag ute och åt middag med min gamla värdfamilj samt Gail & Frank. Det var faktiskt jättetrevligt och Gail gav mig en helt otrolig scrapbook som hon har gjort med bilder från mitt år!

Senare på kvällen umgicks jag med Wes, Waz och Chris och även lite Adam, Vince, William och Shelby. Vi tog det lugnt, satt mest och snackade och smidde planer inför kommande dagar då jag tänker ta mig tillbaka till USA.

Igår var en lång dag, jag började dagen runt 2 med att åka hem till Tres där vi kollade på USA - Ghana matchen som USA förlorade 1-2. Sedan började jag och Helen åka runt på gradparty efter gradparty. Började hos Katie McGraw och det var både trevligt och gott. Vid 7 åkte vi hem till Vince och där stannade vi tills klockan var 10. Vi spelade beerpong med vatten i glasen – faktiskt! Och jag och Adam var helt otroligt duktiga.

Vid 10 åkte jag, Katie och Helen hem till Michelle för hennes gradparty och det var helt otroligt. Alla badade i poolen och jag som har gått och blivit förkyld hade bestämt mig för att inte hoppa i. Det lyckades inte. Bakom poolen fanns en stort uppblåsbar hoppborg/racer-bana som vi sprang runt och lekte i.

Vid 12 åkte vi hem till Helen och sedan så skulle vi sova…

Idag har jag sagt hejdå till Adam. USCH. Nu ska jag till fler gradparties!

Underbar dag, underbar kväll, ovanligt slut!

Dagen börjar med att jag, Katie, Helen, Michelle, Rob och Chris åkte till Kensington Park för att ligga på stranden och lata oss i solskenet. Solen sken och vattnet (där finns en sjö) var varmt. Vi hade det så otroligt mysigt och denna gång kom jag ihåg sollotion. Vi spelade självklart också en massa beach volleyboll eftersom alla vi tjejer spelade volleyboll sedan tidigare.

Kommer hem runt 4 och då åker jag och Katie till IKEA för att handla godis inför mitt Goodbye Party på måndag. Svenskt godis och kakor ska det vara! Sedan hem igen för att duscha och göra oss i ordning. Vid 9 mötte vi upp med Helen, Michelle, Katie McGraw, Katie Young, Adina, Meredith, Louisa och Shelby på en restaurang/bar som heter 7. Jag hade planerat en avskedsmiddag för mig där och det blev så himla lyckat. Vår servitör var hur underbar som helst, har aldrig varit med om en så professionell servitör i hela mitt liv! Restaurangägaren kom och önskade mig trevlig resa hem samt bjöd oss på våra efterrätter! Dessutom kom en manager upp tills oss och önskade mig lycka till i Sverige och tackade oss så mycket för att vi kom till 7 för hejdåmiddagen! Vi tjejer hade i alla fall underbart roligt tillsammans och vi skrattade mest hela tiden, förutom under mitt lilla tal då vi alla började gråta. Jag har bilder från kvällen men glömde kameran i Katie’s bil, så lägger upp dem senare!

På väg hem ringer Louisa mig, som körde hem själv. Hon hade råkat krocka med ett rådjur och var panikslagen. Jag och Katie körde till henne och väntade tills polisen kom. Vi fick stanna där ett tag för att få i ordning alla pappren och sedan körde jag och Louisa hem till mig så att hon skulle kunna lugna ner sig lite.

Alla mår bra och bilen ser okej ut. Dags för mig att sova nu. Imorgon ska bli en intressant dag!

Puss

Jag satt och kollade runt lite på Facebook. Upptäckte till min stora förtjusning att min familjeväns dotter precis har varit på YFU’s förberedelseläger. Det var då det slog mig. Denna tjej har knappt börjat sitt äventyr än och här sitter jag idag, med bara några få dagar kvar av mitt. Jag minns ju fortfarande mer än väl mitt förberedelseläger för ganska exakt ett år sedan. Jag minns hur otroligt overkligt allt fortfarande kändes och framförallt så fruktansvärt långt borta. Så overkligt. Och så sitter jag nu här idag, precis hemkommen från ett biobesök med mina Amerikanska vänner, och allt känns precis lika overkligt. Mitt år bara flög förbi och jag kan inte tänka mig att något som jag längtade till och fruktade så mycket nu är mer eller mindre över.

Vad skulle jag vilja säga till blivande utbytesstudenter? Att det kommer vara förjävligt ibland, för det kommer det. Eller att det kommer bli det bästa de har gjort, för det kommer det sannolikt bli. Bör jag berätta om hur fruktansvärt dåligt jag har mått? Eller ska jag berätta om att jag nu så desperat inte vill åka till Sverige igen för att mitt år var alldeles, alldeles underbart?

Ett utbytesår är obeskrivbart, kanske mest för att alltid beror så mycket på vem du är och vad du gör ditt år till. Jag lyckades något så enormt bra med mitt år, det kan jag stolt erkänna. Jag har lärt mig så mycket och detta både genom att må bra, ja bättre än bäst, och genom att må så fruktansvärt dåligt. Så dåligt att jag fick panik attack, efter panik attack. Jag kunde inte sluta gråta när jag visste att jag skulle åka till mitt hus och tillslut var jag så deprimerad att jag helt bröt ihop. Men det var då jag visste att jag hade all rätt till att må bättre än bäst egentligen. För där vid min sida fanns mina underbar vänner, amerikanska som svenska, samt en underbar familj som stöttade mig och fick mig att våga ta steget.

Jag är glad för allt som har hänt under mitt år och jag hade inte ändrat på det om jag hade fått chans till det. Istället hade jag gjort allt om igen för det har varit så väl värt det.

Fast idag så känner jag ändå någonstans djupt inom mig att det är dags. Det är dags för mig att gå vidare här i livet. Det är dags för mig att skapa ett eget liv utan begränsningar från en organisation. Det är dags för mig att åka hem, till Sverige.

Jag kan inte förstå att om 7 dagar så förändras mitt liv totalt. Att om 7 dagar så sitter jag där på planet igen och bara väntar på att landa på Kastrup. Vad kommer jag känna då? Kommer mitt hjärta skrika för att det gjorde så ont att lämna alla eller kommer det skrika för att det längtar så efter att få träffa alla igen?

Jag är stressad. Jag är orolig. Och framförallt så är jag rädd. Aldrig hade jag kunnat ana att jag skulle vara rädd för att åka hem. HEM. Jag är rädd för att jag har inte någon som helst aning om hur det kommer bli där borta i Sverige. Vem kommer jag vara för mina vänner? Hur många nya vänner och erfarenheter har mina vänner skaffat när jag kommer hem? Hur kommer mina vänner ha ändrats? Hur har jag ändrats?

Det finns så många frågor som jag vill ha besvarade innan jag sätter mig på planet, men egentligen så kommer det inte göra någon skillnad alls. För att sätta mig på planet måste jag göra i vilket fall som helst.

Jag är så rädd för att jag ska förlora kontakten med mina vänner här. Jag är så rädd för att detta året kommer om bara en månad, kanske till och med kortare tid än så, endast kännas som en avlägsen dröm. Jag är så rädd för att vara delad mellan två olika kulturer!

När jag satte mig på planet den 8 augusti 2009 trodde jag aldrig att mitt utbytesår skulle ta slut. 11 månader kändes som en evighet. Efter jul, när jag fortfarande hade 5 månader kvar, så trodde jag att mitt år aldrig skulle ta slut. Knappt idag, när 7 dagar återstår, så tror jag att mitt år verkligen snart är slut. Men poff har det sagt och snart har mitt 325 dagars långa utbytesår tagit slut. Det går inte att förklara hur sjuk denna känsla är. Det känns som att jag knappt har hunnit med något, men samtidigt så har jag gjort så himla mycket.

Tyvärr känner jag bara att jag faktiskt inte är klar med mitt år. Jag längtar inte hem, mer än att det ska bli så fruktansvärt kul att träffa mina vänner. Men jag längtar inte till Katte, till Lund, till Sverige. Jag känner att jag fortfarande har så mycket jag borde göra, så många vänner jag borde träffa här innan jag blir riktigt klar.

Nej det går inte att förklara vad jag känner. Skit blandat med excitement är nog det bästa sättet. Men mina vänner i Sverige, ni ska veta att jag saknar och längtar efter er! Vi ses om 8 dagar!

10 jäkla dagar. 10 små fjuttiga dagar har jag kvar här i USA. Här hemma i Farmington Hills. Både mitt hjärta och min hjärna skriker NEJ! Jag kan verkligen inte fatta att jag har tio dagar kvar med några av mina närmaste vänner. Jag kan inte fatta att om tio dagar så måste jag börja prata svenska igen. Att om tio dagar så kommer jag inte träffa Katie varje dag. Jag kommer inte äta middag med Mr. & Mrs. Mauro längre och jag kommer inte kunna göra alla de amerikanska saker som idag är så naturligt för mig. Jag kommer inte kunna träffa alla mina vänner här längre.

Jag vill inte hem just nu. Jag kommer sakna mitt liv här alldeles för mycket. Om det hade funnits ett sätt att sakta ner tiden eller förlänga min vistelse här så hade jag gjort det direkt. För denna sommar är sista chansen för mig att träffa mina kompisar här. Alla av dem kommer börja college till hösten och självklart så kommer jag tappa kontakten med flertalet av dem, tyvärr. Och på något sätt så känns det som att Sverige finns där fortfarande. Om jag hade väntat ytterligare en månad eller två med att träffa alla mina så oerhört saknade svenska vänner, så hade jag nog klarat mig ganska bra ändå. Jag menar jag saknar mina svenska vänner så galet mycket och jag kan egentligen inte vänta tills jag får se dem igen. Men jag har en historia med mina svenska vänner och jag känner många av dem utan och innan. Med mina Amerikanska vänner så har jag inte samma typ av historia och många av mina närmsta vänner här idag lärde jag inte känna riktigt bra förrän under mina sista 5 månader. Skillnaden är alltså enorm. Jag vet exakt var jag har mina Svenska vänner och jag vet att vi kommer hålla ihop. Jag vet inte var jag har alla mina Amerikanska vänner nu när jag flyttar en kontinent bort. Självklart att vissa, de viktigaste, kommer finnas kvar – men jag vill verkligen inte lämna någon av dem. Jag vill ha allt av båda sidor, på samma gång.

Jag måste lämna ett hem för att komma hem. Och jag vill men vill inte.

Detta är det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv. Att lämna mitt hem, som jag kommer sakna så fruktansvärt mycket, för att komma hem - ett hem som jag har saknat så fruktansvärt mycket.

Jag hatar detta.

Jag gråter.

Tid och rum har börjat försvinna. Dagarna smälter in i varandra och jag minns knappt vad jag har gjort. Men det är väl så som ett sommarlov ska vara! Mamma, Karin och Johan har åkt vidare till Vegas nu så jag kan återgå till att endast spendera tid med min Amerikanska familj och vänner nu.

Igår kväll åkte jag och en massa kompisar + Johan på konsert. Det var Cute is what we aim for som spelade samt 4 förband! Det var väl inte precis min typ av musik men jag studsade runt och försökte sjunga med ändå. Kul var det i alla fall.

Hann också visa familjen runt på skolan igår samt så åt vi lunch med Mr. & Mrs. Mauro och Katie. Allt har varits så himla trevligt och det kändes riktigt bra att få visa min svenska familj lite av mitt amerikanska liv. Kul hade det ju självklart också varit om min pappa hade kunnat se allt. Men det får vi ta en annan gång!

I onsdags hade jag, Katie, Michelle, Stefano, Rob, Jose, Chris och Andrew en heldag i Kensington Park. Vi hyrde två roddbåtar och två kajaker och begav oss ut på sjön för att spendera dagen där. Jättetrevligt och mysigt var det! Tyvärr brände jag mig lite dock.

Nu får det bli bilder istället!

Igår var det en stor dag i mitt liv. Och en ännu större dag av mitt utbytesår. Det var dags för graduation! Morgonen bestådde endast av att göra oss redo på ceremonin och gowns skulle strykas, klänningar sys in och såklart göra mig och Katie söta. Vid 2.15 skulle alla elever samlas på Plymoth Ice Arena och vid 3 började ceremonin. Alla tjejer var klädda i vita gowns och alla killar i mörkblå, alltså Farmington High School’s skolfärger. Från the cap hängde en tassle (typ en gardintåt) som var blå och vit och hade en liten ”metallfigur” som skrev 2010 hängandes i den. Denna tassle skulle hänga på vår vänstra sida som ett tecken på att vi inte hade tagit studenten än.

Vid 3 började vår skolsång spelas och alla elever vandrade ut i två led från varsin sida bakom scenen. Jag gick i början av det ena ledet då vi var uppställda i alfabetisk ordning. Vi gick en liten runda runt våra stolar och publiken jublade och applåderade hela tiden. Sedan ställde vi oss framför våra platser och alla blickade mot flaggan. Killarna tog av sig sina caps och skolans kör sjöng nationalsången. Och jag började nästan gråta. Detta då jag plötsligt insåg att det var den sista gången detta skulle hända under mitt år som utbytesstudent, och att stå och sjunga nationalsången inför flaggan, med handen på bröstet är så fruktansvärt Amerikanskt för mig. Fastän jag tyckte att det var konstigt och ibland nästan lite obehagligt med all patriotism i början av mitt år så är jag nu så van vid det, och har till och med kommit till att gilla det, att jag kommer sakna det.

Sedan fick vi sätta oss ner och tal efter tall hölls. Jag tyckte att alla talen var ganska bra faktiskt och det var inte alls så tråkigt som jag först hade trott. När alla tal var hållna var det dags för att dela ut diplomen. Jag var en av de 20 första personerna som fick gå upp på scenen, skaka hand med rektorn och få mitt diplom. När jag gick där försvann nästan tid och rum och den enda jag såg var scenen med alla ”skolmänniskor” i deras caps & gowns. Allt var över på bara några sekunder kändes det som men helt underbart var det ändå.

När alla hade fått sina diplom sa vår rektor till oss att nu var det dags att flytta the tassle från vänster till höger sida för att visa att vi nu har tagit studenten. Och när detta var gjort kastades självklart alla caps upp i luften och vi började krama varandra till höger och vänster.

http://www.facebook.com/video/video.php?v=395286362123&ref=mf

När alla caps var uppsamlade fick vi gå ut på led igen och sedan var det bara att börja ta foton utanför med familj och vänner. Tror nästan att vi stannade i en och en halv timme!

Middag åt jag med min svenska familj och Karen på J. Alexanders och det var både gott och trevligt. Kom hem vid lite efter 9 igen och då var det dags att byta om för Senior All Night Party.

Senior All Night Party håller skolan i efter graduation för att förhindra ungdomarna från att dricka. Det började klockan 10 pm och slutade vid 5 am och under den tiden fick ingen lämna skolan. De hade till och med sjukhuspersonal där ifall man skulle bli sjuk så ingen skulle behöva åka hem!

Föräldrarna som hade hjälpt till med det hela hade gjort ett otroligt bra jobb, jag kunde knappt känna igen skolan! Väggar var dekorerade till tusen och nya rum hade byggts upp med pappkartongen. Där fanns ett café med hur mycket mat som helst, det fans photo booth, dansmattor, air brush tatoos, poolen var öppen, ”bio salong” och hela gympasalen var fylld med hoppborgar och spelbord. Allt var jättesatsigt men tyvärr så var jag inte på topphumör och att vara inlåst där i 7 timmar var lite väl bra. Men jag ska inte klaga, jag hade det kul ändå. På slutet kunde man vinna en massa priser, all från Spa-kit (vilket jag vann) till 100 dollar sedlar och laptops. Satsade hårt på att vina kylskåpet, men tyvärr!

När vi blev utsläppta runt halv 6 åkte ett stort gäng till en coney island för att äta frukost. Kom hem vid halv 8 och har sovit fram tills klockan 3. Nu ska jag börja skriva brev till mina vänner.

Familjen!

Jag och Katie

Jag och Wesley

Hej jag är amerikan.

Jag, Danny, Katie och Louisa

Wes Gamble och Jag

Wow. Nu har det hänt en massa här i USA! Måste börja med att säga att min familj anlände oskadda men trötta. Det var en så galet konstig känsla när jag och Karen (min mammas barndomskompis från England som nu bor i the Detroit area) körde upp till ankomsthallen på flygplatsen och såg tre blonda huvuden sticka ut i mängden. Det kändes faktiskt inget alls speciellt tills jag kramade om min mamma. Då började jag allt gråta lite!

Vi alla packade in och i Karens bil och sedan så började vi fundera på vad familjen ville göra. Alla var fruktansvärt trötta efter studentvecka i lund, resa i 12 timmar och sedan 6 timmars tidsskillnad. Så vi bestämde oss faktiskt bara för att köra runt lite i Farmington så jag snabbt kunde visa området och sedan släppa av mig hemma. De alla fick också chansen att hälsa på min familj här. Det går inte att beskriva känslan när jag såg mina två mammor prata med varandra. Att se min svenska familj i mitten av mitt amerikanska liv är ganska förvirrande faktiskt, men kul!

Jag stannade hemma och familjen + Karen åkte hem till Karen för middag och sedan sovdags. Jag själv åkte iväg till Meredith’s grad party som var jättetrevligt. Vid klockan 11 kom Karen och hämtade mig så jag kunde spendera natten hos Karen med familjen.

På lördag morgon drog jag med familjen till en coney island vilket är en restaurangsort typisk för Michigan. Vet inte riktigt hur mycket maten uppskattades men nu har de i alla fall fått testa på det! Vid 2 åkte vi hem till mig för Katie’s grad party (och även lite mitt). Alla gäster kom vid 3 men vi dök upp tidigare så att våra familjer kunde träffas lite mer och sedan också för att jag skulle hinna byta om. Katie’s gradparty var hur kul som helst, många av mina vänner var där och alla var jätteintresserade av att träffa min blonda, och oerhört vackra familj! Tyckte lite synd om familjen dock som behövde hälsa på så många av mina vänner, Katie’s hela familj som var där (ca 30 pers) plus mina kompisars föräldrar. Men alla gillade i alla fall dem och det kändes väldigt bra!

Min familj åkte hem vid 7 pm men jag stannade kvar. Vi dansade och spelade fotboll och åt en massa mat och speciellt glass då Katie hade ett glasstånd. Vid 11 slutade the Dj spela musik och vi gjorde en bonfire. De sista av våra vänner gick hem vid 3 och jag och Katie kom i säng vid halv 5. Gissa om vi var trötta dagen efter!

Mitt fotoplakat som Katie gjorde till mig!

Glassvagnen

Sverige. Vad är hemma och vad är borta? När sa jag senast att jag ska HEM till Sverige igen? Är jag ändå inte hemma just nu?

Det var en otroligt konstig känsla jag hade i kroppen idag när jag sakta men säkert började packa ner kläder jag inte använder i lådor. Lådor som ska skickas tillbaks till Sverige. HEM till Sverige?

I ett år har jag samlat på mig minnen och prylar och i ett år har jag tänkt att Sverige, HEMMA, är så fruktansvärt långt borta. Men sen nu helt plötsligt så står jag här idag, men lådor framför mig och tejp i handen. Om 3 dagar träffar jag min mamma och mina två syskon igen. 3 dagar. Och om ynka 23 dagar befinner jag mig på svensk mark. Jag kommer vara HEMMA igen.

Men vad händer då med mitt HEM här? Vad kommer jag sakna? Vem kommer jag sakna mest? Och kanske framförallt Vem, Vad och Vilket från mitt HEM här kommer finnas kvar när jag åker tillbaks till Sverige?

Jag har börjat tänka på det, vilka av alla mina underbara och älskvärda amerikanska vänner kommer jag sakna när jag är i Sverige? Vilka kommer vara min främsta anledning att jag åker tillbaks till mitt HEM här någon gång i framtiden? Vilka kommer jag fortsätta att ha kontakt med, månad efter månad?

Många tankar snurrar runt i mitt huvud och faktiskt så har jag bestämt mig för att inte tänka på att åka tillbaks, HEM, för mycket. För det gör för ont och det finns så mycket att tänka igenom att jag hade blivit galen. Så istället så njuter jag av mina sista dagar här, för fy vad jag kommer ha roligt denna sommar. Både HEMMA i Sverige och HEMMA i Farmington Hills.

Den enda bild jag kunde hitta där jag, mamma, Karin och Johan var med.

Dock i Grekland och inte i Sverige.