Man must dance.
Nu ska jag allt ta och öppna upp mig lite för er. Fråga mig inte varför jag väljer att göra det just nu, men det händer i alla fall.
Detta spring break har varit en av de jobbigaste veckorna i hela mitt liv. Jag kan aldrig minnas att jag har mått så här dåligt förut. Hela min bröstkorg är fylld av depression. Det låter konstigt, jag vet, men det är exakt så det känns. Jag vill slita upp mitt bröst, tömma mig själv på all det mörka, tunga och ledsna som finns där inne. Jag vill bara att det ska ut.
I torsdags kväll hade jag en panik attack. Jag låg i min säng och helt plötsligt svartnade allt för mig. Min hals snörde ihop sig, jag kunde inte andas och jag bara grät. Grät i nästan två timmar innan jag äntligen fick tag på Erin som kom och hämtade upp mig.
Detta har aldrig hänt mig tidigare och jag är förvånad över hur min kropp plötsligt reagerade. Berodde gjorde det antagligen på all stress och depression som jag känner just nu.
Jag mår så dåligt ibland att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Helst av allt hade jag velat gräva ner mig, spy på allt som gör ont och bara ta ett djupt andetag och börja om. Men fan att det är svårt. Svårare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Men samtidigt vet jag att jag är lyckligt lottad som har svenska föräldrar som finns där för mig. Både svenska och Amerikanska kompisar som är redo att stötta mig till hundra procent. Som kan ringa mig mitt i natten, komma och hämta mig när jag mår dåligt och bara lyssna på mig. Låta mig luta mig mot deras axel och gråta. Låta lite av det mörka, tunga i mitt bröst slippa ut.
För första gången i mitt liv så längtar jag faktiskt till att skolan ska börja igen. Det ska bli skönt med en struktur i vardagen. Och hur tragiskt är inte det egentligen.
Nej jag ska faktiskt ta och tänka igenom allt och allt och allt sådär tusen gången. Jag ska vrida och vända på allt och fan att jag ska börja må bättre.
2.5 månader kvar. Va glad för fan. För jag har det så jävla roligt här.
