mariaiusa

Jag satt och kollade runt lite på Facebook. Upptäckte till min stora förtjusning att min familjeväns dotter precis har varit på YFU’s förberedelseläger. Det var då det slog mig. Denna tjej har knappt börjat sitt äventyr än och här sitter jag idag, med bara några få dagar kvar av mitt. Jag minns ju fortfarande mer än väl mitt förberedelseläger för ganska exakt ett år sedan. Jag minns hur otroligt overkligt allt fortfarande kändes och framförallt så fruktansvärt långt borta. Så overkligt. Och så sitter jag nu här idag, precis hemkommen från ett biobesök med mina Amerikanska vänner, och allt känns precis lika overkligt. Mitt år bara flög förbi och jag kan inte tänka mig att något som jag längtade till och fruktade så mycket nu är mer eller mindre över.

Vad skulle jag vilja säga till blivande utbytesstudenter? Att det kommer vara förjävligt ibland, för det kommer det. Eller att det kommer bli det bästa de har gjort, för det kommer det sannolikt bli. Bör jag berätta om hur fruktansvärt dåligt jag har mått? Eller ska jag berätta om att jag nu så desperat inte vill åka till Sverige igen för att mitt år var alldeles, alldeles underbart?

Ett utbytesår är obeskrivbart, kanske mest för att alltid beror så mycket på vem du är och vad du gör ditt år till. Jag lyckades något så enormt bra med mitt år, det kan jag stolt erkänna. Jag har lärt mig så mycket och detta både genom att må bra, ja bättre än bäst, och genom att må så fruktansvärt dåligt. Så dåligt att jag fick panik attack, efter panik attack. Jag kunde inte sluta gråta när jag visste att jag skulle åka till mitt hus och tillslut var jag så deprimerad att jag helt bröt ihop. Men det var då jag visste att jag hade all rätt till att må bättre än bäst egentligen. För där vid min sida fanns mina underbar vänner, amerikanska som svenska, samt en underbar familj som stöttade mig och fick mig att våga ta steget.

Jag är glad för allt som har hänt under mitt år och jag hade inte ändrat på det om jag hade fått chans till det. Istället hade jag gjort allt om igen för det har varit så väl värt det.

Fast idag så känner jag ändå någonstans djupt inom mig att det är dags. Det är dags för mig att gå vidare här i livet. Det är dags för mig att skapa ett eget liv utan begränsningar från en organisation. Det är dags för mig att åka hem, till Sverige.