mariaiusa

Jag har ändrats.

Så enkelt är det faktiskt. Den Maria som satte sig på planet till Detroit den 8 augusti 2009 är inte densamma som den Maria som sitter i sitt rum i Detroit, tisdagen den 23 mars 2010.

Frågan är bara hur jag har ändrats egentligen? Jag menar, innan jag åkte så insåg jag att ett år utan Sverige, med allt vad det innebär, skulle komma till att ändra mig. Men hur jag har ändrats kan jag verkligen inte sätta fingret på. Men en sak har jag definitivt lagt märke till.

Jag klarar inte av att inte göra någonting längre. Jag klarar inte av att åka hem efter skolan för att ta det lugnt. Jag klarar inte av att vara ensam.

Det har alltid varit så att jag har ogillat att sitta hemma för länge och inte göra någonting speciellt. Men samtidigt så fanns det de dagar när jag bara längtade efter att få komma hem, sitta i soffan och bara ta det lugnt.

När kände jag så senast? När längtade jag senast hem? När var det senast okej för mig att bara åka hem efter skolan för att ha lite egentid?

Jag borde väl inte klaga. Jag vet att jag gör saker hela tiden (ibland mer än vad jag gjorde i Sverige, speciellt på vardagarna) och att jag har många underbara vänner här. Men samtidigt kan jag inte låta bli att hata det hela lite. För fan vad det kan får mig att må dåligt ibland.

Jag kan få panik, må illa och helst vela stå och dunka huvudet i väggen ett tag, om jag inte vet vad jag ska hitta på efter skolan. Det löser väl sig mer eller mindre alltid men de minuterna som jag inte vet vad jag ska göra får min mage att vilja vända sig ut och in. Om jag inte har fredag kväll, lördag dag, lördag kväll och söndag dag planerad på fredagen så rasar hela mitt liv samman. Och ja jag vet, det är patetiskt. Det är pinsamt. Och framförallt så är det oerhört onödigt.

Vad gör det egentligen om jag bara tar det lugnt en fredagskväll? Eller sover länge en söndag och inte träffar någon förrän senare på dagen? Ingenting egentligen. Men fan att det känns.

Jag hatar att vara hemma här. Jag får panik när mina kompisar gör något som jag inte kan följa med på. Jag mår illa när jag får ett sms som säger att personen inte kan göra något just idag.

Fy fan vad jag är löjlig.

Pinsamt det är vad det är.

Men så är det helt enkelt. Jag kan inte hjälpa det. Och jobbigare är det nu när jag inte kan träna. När jag inte bara kan lämna huset för att gå ut på en promenad i vårsolen. När jag vet att jag hade kunnat spela tennis varje dag om det inte vore för ett värkande och svullet knä.

Jag vet vad jag saknar. Trygghet. Och jag ska vara glad som har sluppit undan hemlängtan nästan helt. Men däremot har jag haft svårt att hitta en trygghet i mig själv. En trygghet som gör att jag vill vara hemma.

Samtidigt kan jag säga er att jag vet exakt anledningen till VARFÖR jag inte klarar av att vara hemma längre perioder. Speciellt då det bara har blivit jobbigare och jobbigare med tiden. Tyvärr är detta en anledning jag inte vill och framförallt inte kan förklara för er. Ni som vet varför, vet. Mer än så kan jag inte säga.

Men glad ska jag faktiskt vara. Och glad det är jag. Jag har underbara vänner som alltid finns för mig här. Jag har vänner att umgås med varje dag efter skolan fram tills att jag måste gå och lägga mig. Jag behöver inte vara hemma med andra ord.

Så tro inte att jag på något sätt mår dåligt. För det gör jag absolut inte. Jag är glad och lycklig. Tänkte bara att ni ville veta hur jag har ändrats. Tyvärr var detta till det sämre.

Men sånt är livet.

Nu ska jag sluta vara bitter.