mariaiusa

Mycket har ändrats sedan jag kom hit till USA. Både till det sämre och till det bättre. Överlag absolut till det bättre, men vissa saker önskar jag verkligen att det inte hade hänt. Eller jag önskar i alla fall att det hade kunnat ske på ett bättre sätt.

Mognad och att vara mogen som person är ett svårt begrepp. Jag är fortfarande en tonåring som älskar att göra saker om bara tonåringar kan få för sig att göra. Ni förstår nog alla vad jag menar. Det ska vara sena nätter, massa vänner och kul, kul, kul hela tiden. Helst ska man knappt sova också så man hinner ha så mycket kul som möjligt. Och ja, det har jag lyckats hyfsat bra med. När jag sitter här med nästan hela facitet i handen så är jag så fruktansvärt nöjd med mitt år. Det har gått upp och ner. Jag har skrattat, jag har gråtit. Och framförallt så har jag hatat och jag har älskat.

Mitt år har inneburit en mognad i mig själv. Jag har funnit ett större lugn som jag vill kalla det. Jag har börjat inse vad som faktiskt betyder något här i livet. Vad jag borde lägga ner energi på. Som jag tänkte en natt, när jag låg och grubblade lite; jag är inte arg längre. Speciellt 3 händelser under detta år har verkligen påverkat mig. 1. Min farfar blev sjuk, 2. Jag och min pojkvän sedan nästan 3 år gjorde slut i januari och 3. jag flyttade från min första värdfamilj och hem till Katie.

Alla dessa händelser har egentligen varit negativa, men jag har vunnit så mycket från dem ändå. Jag har växt som person. Alla tre händelser skakade om mitt liv och mitt huvud vändes upp och ner för ett tag. Jag fick verkligen ta tag i mig själv för att reda ut mina tankar, för att börja må bättre. Och det har varit svårt, det har tagit tid. Men just nu så känns allt extremt bra faktiskt. Jag är okej med allt som har hänt och istället för att må dåligt av det så försöker jag ta vara på varenda liten aspekt av det och bara växa som person. Må bättre för varje dag istället.

Jag är lycklig helt enkelt. Lycklig för att jag har fått uppleva så mycket. Lycklig för att jag har lärt mig så mycket. Jag är fortfarande samma Maria, men bara med en massa mer i ryggsäcken. Kunskap som kommer följa med mig för resten av livet. Och fastän mitt utbytesår har varit jobbigt ibland, och fastän jag har mått sämre än någonsin förr under vissa perioder, så mår jag så fruktansvärt bra. Det känns som att jag har tagit ett steg, ett stort steg, ut i det verkliga livet. Jag har upplevt verkligheten.

En verklighet som är svårt att uppleva när jag bodde i min lilla söta studentstad. I min normalstora villa, med Volvo och Golden Retriver. Med mamma och syskon och en pappa inte allt för långt bort. Det känns som att jag har sett världen och vad världen har att erbjuda mig. Lund och Sverige är inte längre min spelplan. Världen är.

Och nu får ni absolut inte tro att jag skulle känna att jag har någon nyvunnen kunskap som inte någon annan svensk 18 åring skulle ha. För nej, nej, nej – så är det verkligen inte. Men att åka som utbytesstudent var mitt sätt att lära mig själv om värderingar här i livet och mitt sätt att mogna. Och om det inte hade varit så att jag inte hade kommit till min första värdfamilj, där jag mer eller mindre helt fick ta hand om mig själv, så hade jag nog inte lärt mig lika mycket av året.

Jag är fortfarande ett barn, eller ungdom ska jag väl säga. Och jag är glad för det. Det får mig att må bra. För jag vet att jag har så mycket kvar att leva för. Vad gör det egentligen om 5 år att jag var hjärtekrossad för ett tag? Vad gör det egentligen att det var skitjobbigt att behöva byta värdfamilj? För helt seriöst så har jag bara lärt mig en massa av det.

Det känns bra och jag är glad för allt som har hänt. För fastän detta år har rört runt i mitt annars så stabila Svenssonliv så kommer jag hitta tillbaks till min plats i vardagen när jag kommer hem. Jag har en underbar familj, och underbara vänner hemma i Sverige, och jag längtar så till den dagen jag får krama om er alla igen.

Ni har gjort så otroligt mycket för mig. Ni har funnits här för mig till tusen. I tid och otid har jag kunnat ringa, smsa och skrivit till er. Fått ert stöd och era råd. Jag inser nu hur underbara mina nära är. Vilka fina människor jag har lärt känna, här och i Sverige.

Ni är underbara, och utan er hade jag inte funnit det lugn i mig själv som jag nu har gjort. Utan er hade jag inte varit den Maria jag idag är. Jag saknar er, jag älskar er.

Vi ses om 47 dagar.

Kan ni förstå det? Snart har det gått 10 månader. Helt otroligt.

Tack för att ni alltid har funnits här för mig. Jag hoppas att jag kommer kunna göra detsamma för er. Ni betyder så mycket för mig.