mariaiusa

Idag är det den 23 april. Om exakt två månader och 6 dagar så sitter jag på planet på väg hem till Sverige. Det känns sjukt, otroligt men kanske framförallt overkligt. Mitt år har ju knappt börjat!?!

Det är ju nu som jag börjar känna mig hemma. Det är ju nu som jag känner att jag vet vilka som alltid finns här för mig. Det är nu som jag är trygg i mitt amerikanska ungdomsliv.

Jag kan inte tänka mig att jag faktiskt har varit här i snart 9 månader. Att jag inte har sätt min svenska familj på tre kvartal.

Sverige känns både så himla nära och långt bort. Det kommer bli skönt att komma hem absolut, men helt ärligt så vill jag inte. Jag har det så himla bra här just nu. Jag mår bra och solen skiner på mig.

Att flytta gjorde så himla mycket för mig och jag mår helt plötsligt bra igen. Jag orkar ta tag i saker och jag vill faktiskt ibland åka hem. Kan ni tänka er att det kändes så himla konstigt, men framförallt ovant när jag för några dagar sedan kände att det skulle vara skönt att åka hem! Jag kan erkänna att jag njuter. Mitt liv är underbart.

Dagarna bara flyger förbi. Skolan är rolig, efter skolan är rolig, kvällarna är roliga.

Måste jag hem?

Fastän jag vill hem?

Åh vad jag är kluven!

Hur ska det bli att åka hem till Sverige och inte spela spel på min dator varje kväll innan jag går och lägger mig med Katie? Hur ska det bli att inte träffa Mrs. Och Mr. Mauro varje dag? Hur ska det bli att börja cykla igen? Och framförallt, hur ska det bli att börja prata svenska på heltid?

Jag kommer sakna engelskan. Jag vet att det låter konstigt. Men jag kommer verkligen sakna att prata engelska hela tiden. Allt låter ändå så mycket bättre på engelska.

Detta är nog det mest förvirrade inlägget någonsin. Men jag har en hel hög med lyckliga-fjärilar-i-magen-känslor i hela kroppen just nu. Kan inte fatta att det bästa (och även värsta) året i mitt liv snart kommer vara över.

Har någon en pause-knapp att dela med sig av, säg till!

http://www.youtube.com/watch?v=nZt1i1ruK34