Sverige
Nu är jag alltså hemma. I Sverige igen. Och det har jag varit i snart 3 dagar nu. Helt ärligt så suger det och det är ju lite synd. Resan hem var hemsk, jag grät hela tiden och var alldeles för trött för mitt eget bästa. Men bäbisar hindrade mig från att sova så istället grät jag mer eller mindre hela tiden. Ni ska veta att aldrig förr har människor stirrat på mig så mycket.
Sista dagen var bra, jag packade klart på morgonen och lite senare på dagen åkte jag, Katie, Katie, Helen, Michelle och Louisa till Starbucks för att mysa. Kom hem vid 2 och Vince kom och hälsade på. Sedan så snackade vi bara ett tag innan det var dags att säga hejdå igen. Jag grät som ett litet barn, tårarna bara sprutade och jag ville mest av allt bara spy. Att lämna Farmington är helt klart det jobbigaste jag någonsin har gjort.
Runt 5 åkte jag och familjen till restaurangen som Katie jobbar på för att äta middag, sedan bar det var direkt till flygplatsen. Karen kom dit och sa hejdå och sedan så började kramkalaset. Jag kramade och grät och kramade och grät. Sedan behövde jag gå igenom säkerhetskontrollen och då grät jag bara.
Väl hemma har jag träffat jättemånga av mina underbara kompisar och det har varit hur kul som helst. Men jag ska inte ljuga, jag vill så fruktansvärt gärna tillbaks till USA.
Jag saknar allt och alla och jag börjar gråta varenda gång jag tänker på det. Men jag får väl bara se det som att jag hade ett helt fantastiskt år! Jag hade inte kunnat vara mer stolt och nöjd med året. Det har varit det bästa jag gjort i hela mitt liv och om jag hade kunnat så hade jag gjort om det igen och igen och igen. Jag är lycklig som fick chansen och jag är lycklig som lyckades så bra. Jag har skaffat många vänner för livet och jag vet att jag kommer vara saknad där. Jag vet att jag kommer komma tillbaks och jag vet att jag kommer göra allt för att inte förlora kontakten med dem. Mitt år var oslagbart det bästa någonsin och fastän allt börjar kännas som en lång underbar dröm så vet jag innerst inne att allt faktiskt hände och att jag alltid kommer ha kvar mina minnen.
Jag tackar alla för mitt år och jag vill än en gång säga att om du har chansen så åk, men glöm inte att alltid ge 110 %. Det kommer förändra dig för alltid och du kommer ha the time of your life.
Jag är avundsjuk på alla er som nu ska åka.
(jag kommer antagligen skriva några få inlägg till men sen är det dags för mig att säga hejdå. Vill passa på att tacka alla som har följt mig och tacka för allt stöd jag har fått från er! Och till ni som snart är på väg – lycka till och ge allt. Ångra inget och ha det så fruktansvärt kul!)
