mariaiusa

10 jäkla dagar. 10 små fjuttiga dagar har jag kvar här i USA. Här hemma i Farmington Hills. Både mitt hjärta och min hjärna skriker NEJ! Jag kan verkligen inte fatta att jag har tio dagar kvar med några av mina närmaste vänner. Jag kan inte fatta att om tio dagar så måste jag börja prata svenska igen. Att om tio dagar så kommer jag inte träffa Katie varje dag. Jag kommer inte äta middag med Mr. & Mrs. Mauro längre och jag kommer inte kunna göra alla de amerikanska saker som idag är så naturligt för mig. Jag kommer inte kunna träffa alla mina vänner här längre.

Jag vill inte hem just nu. Jag kommer sakna mitt liv här alldeles för mycket. Om det hade funnits ett sätt att sakta ner tiden eller förlänga min vistelse här så hade jag gjort det direkt. För denna sommar är sista chansen för mig att träffa mina kompisar här. Alla av dem kommer börja college till hösten och självklart så kommer jag tappa kontakten med flertalet av dem, tyvärr. Och på något sätt så känns det som att Sverige finns där fortfarande. Om jag hade väntat ytterligare en månad eller två med att träffa alla mina så oerhört saknade svenska vänner, så hade jag nog klarat mig ganska bra ändå. Jag menar jag saknar mina svenska vänner så galet mycket och jag kan egentligen inte vänta tills jag får se dem igen. Men jag har en historia med mina svenska vänner och jag känner många av dem utan och innan. Med mina Amerikanska vänner så har jag inte samma typ av historia och många av mina närmsta vänner här idag lärde jag inte känna riktigt bra förrän under mina sista 5 månader. Skillnaden är alltså enorm. Jag vet exakt var jag har mina Svenska vänner och jag vet att vi kommer hålla ihop. Jag vet inte var jag har alla mina Amerikanska vänner nu när jag flyttar en kontinent bort. Självklart att vissa, de viktigaste, kommer finnas kvar – men jag vill verkligen inte lämna någon av dem. Jag vill ha allt av båda sidor, på samma gång.

Jag måste lämna ett hem för att komma hem. Och jag vill men vill inte.

Detta är det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv. Att lämna mitt hem, som jag kommer sakna så fruktansvärt mycket, för att komma hem - ett hem som jag har saknat så fruktansvärt mycket.

Jag hatar detta.

Jag gråter.