mariaiusa

Jag kan inte förstå att om 7 dagar så förändras mitt liv totalt. Att om 7 dagar så sitter jag där på planet igen och bara väntar på att landa på Kastrup. Vad kommer jag känna då? Kommer mitt hjärta skrika för att det gjorde så ont att lämna alla eller kommer det skrika för att det längtar så efter att få träffa alla igen?

Jag är stressad. Jag är orolig. Och framförallt så är jag rädd. Aldrig hade jag kunnat ana att jag skulle vara rädd för att åka hem. HEM. Jag är rädd för att jag har inte någon som helst aning om hur det kommer bli där borta i Sverige. Vem kommer jag vara för mina vänner? Hur många nya vänner och erfarenheter har mina vänner skaffat när jag kommer hem? Hur kommer mina vänner ha ändrats? Hur har jag ändrats?

Det finns så många frågor som jag vill ha besvarade innan jag sätter mig på planet, men egentligen så kommer det inte göra någon skillnad alls. För att sätta mig på planet måste jag göra i vilket fall som helst.

Jag är så rädd för att jag ska förlora kontakten med mina vänner här. Jag är så rädd för att detta året kommer om bara en månad, kanske till och med kortare tid än så, endast kännas som en avlägsen dröm. Jag är så rädd för att vara delad mellan två olika kulturer!

När jag satte mig på planet den 8 augusti 2009 trodde jag aldrig att mitt utbytesår skulle ta slut. 11 månader kändes som en evighet. Efter jul, när jag fortfarande hade 5 månader kvar, så trodde jag att mitt år aldrig skulle ta slut. Knappt idag, när 7 dagar återstår, så tror jag att mitt år verkligen snart är slut. Men poff har det sagt och snart har mitt 325 dagars långa utbytesår tagit slut. Det går inte att förklara hur sjuk denna känsla är. Det känns som att jag knappt har hunnit med något, men samtidigt så har jag gjort så himla mycket.

Tyvärr känner jag bara att jag faktiskt inte är klar med mitt år. Jag längtar inte hem, mer än att det ska bli så fruktansvärt kul att träffa mina vänner. Men jag längtar inte till Katte, till Lund, till Sverige. Jag känner att jag fortfarande har så mycket jag borde göra, så många vänner jag borde träffa här innan jag blir riktigt klar.

Nej det går inte att förklara vad jag känner. Skit blandat med excitement är nog det bästa sättet. Men mina vänner i Sverige, ni ska veta att jag saknar och längtar efter er! Vi ses om 8 dagar!