9 veckor.
Som alla andra människor här på jorden så inser jag inte hur bra något verkligen var tills man har förlorat det. Speciellt om man har förlorat det underbara till någon annan, någon man vet är fel. Och vad ska man då egentligen göra? Längta tillbaka till det som var, fastän man vet att det var då och då aldrig kommer bli nu igen? Ska man vara ledsen och önska att det inte alls hade gått förlorat? Och vad skulle då detta göra för mig? Kommer jag må bättre av att sitta och önska att jag skulle ha gjort mer, njutit mer, älskat det mer?
När jag tänker på mitt utbytesår i USA så har jag väldigt blandade känslor. Jag både älskar och hatar min tid här. Jag har fått varit med om saker jag aldrig ens kunnat drömma om och jag kommer aldrig ångra att jag åkte hit. Fastän det också har varit det absolut jobbigaste året i hela mitt liv och att jag faktiskt mådde riktigt förjävligt ett tag efter jul.
Men det är nu som jag känner mig mer älskad än jag gjort på ett år, och jag vet att jag har en underbar Amerikansk värdfamilj som stöttar mig till tusen. Jag mår riktigt bra just nu här i USA. Jag har det så himla roligt och 25 grader och sol skadar verkligen inte.
Samtidigt som jag mår så himla bra här just nu kan jag inte sluta tänka på att det verkligen närmar sig slutet nu. Den 29 juni sätter jag mig på planet som ska ta mig hem till Sverige. 9 veckor är vad jag har kvar av mitt år som utbytesstudent. Och 4 veckor skola. Detta är ingenting egentligen. Vips kommer det säga och så står jag där på Kastrup, men överviktiga väskor och svengelska uttryck.
Kommer det bli svårt att komma hem? Kommer allt vara desamma eller helt annorlunda? Vem kommer jag vara i Sverige nu? Skola? Whhaa.
På samma sätt som jag ser med en blandad hat-kärlek (mest kärlek) på mitt utbytesår, ser jag på att komma hem till Sverige igen. För det kommer vara så fruktansvärt jobbigt att åka hem. För att kunna åka hem så måste jag lämna ett annat hem här i USA.
Att åka som utbytesstudent är absolut det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Fastän det ibland har varit fruktansvärt svårt. Men jag har lärt mig så mycket om mig själv och det är oersättligt. Jag har fått en helt ny acceptans för folk och kulturer. Jag har mycket bättre tålamod och jag har lärt mig att ta hand om mig själv på ett helt nytt sätt. Sen har jag också lärt mig mycket om andra människor och jag har funnit ett större lugn i mig själv.
17 skoldagar har jag kvar. Och det är verkligen INGENTING. Sedan är det dags för prom, graduation, senior all night party och en massa graduation parties. Jag ser fram emot allt och för varje dag som går ska jag njuta av min sista tid här i USA. Jag ska njuta varenda sekund och försöka göra så mycket som möjligt här med min familj, med mina vänner.
För när jag kommer hem så vill jag verkligen inte känna att jag har förlorat något, jag har bara fått en massa upplevelser från mitt år. Jag ska inte börja sakna det jag hade, istället ska jag leva till fullt ut och veta att jag gjorde allt jag kunde för att få ett så underbart år som möjligt.
Vi ses snart Sverige.
Jag blir så himla inspirerad av dina texter! Det gör mig att försöka tänka positivt på min tid jag har kvar här.. 59 dagar! Det är sinnessjukt! Mitt år har inte varit det bästa året med alla mina olika värdfamiljer som jag inte kommit överens med och det är fortfarande ingen bra match up! Men dina texter och din positiva attityd gör det så lätt för mig att tänka att "shit, om jag tänker efter har mitt år varit awesome, med många inslag av otur och komplikationer" istället för " helvete! Jag vill bara åka hem nu jag orkar inte med skiten" fortsätt skriva bra inlägg och uppmuntra folk som kanske ska åka till sommaren eller som jag, fortfarande är här :)
du skriver så otroligt bra texter! hittade din blogg för någon vecka sedan och det är så kul att gå tillbaka i arkivet och läsa. du har verkligen haft ett spännande år och du inspirerar massor!
