mariaiusa

Nu är alltså skolan över. En gång till ska jag dit, den 10 juni, för att öva inför graduation ceremonin. Och så kanske en gång med mamma, Karin och Johan också. Men annars så har jag nu nästan helt och hållet avslutat min high school karriär. Skönt och sorgligt på samma gång.

 

Skolan i torsdags var kul. Alla var på jättebra humör och vi gjorde inte någonting vettigt under hela dagen. Blockerade korridoren mellan 2nd och 3rd hour men nästan 15 lärare var där direkt för att skingra på oss. När klockan närmade sig 2.15 så sa rektorn i högtalarna att Seniors kunde få lämna skolan tidigare men endast om de blev eskorterade ut ur byggnaden av en lärare. Ute på parkeringsplatsen väntade 6 polisbilar för att se till så att allt gick lugnt till. Men vi hade vår musik som spelades, elever dansade och sjöng, vattenkrig och rakkrämskrig utbröt och alla var så fruktansvärt glada. Hur kul som helst var det! Stannade nästan en timme efter att skolan var över.

 

Jag, Michelle, Katie McGraw och Helen åkte hem till Michelle och badade i henne pool. Var hemma vid 6 igen, duschade och sov ett tag. Vid 8 kom Wes och Adina över och sedan kom även Meredith och Shelby. Vid halv 10 åkte vi till down town Farmington för att swing dansa. Vi var en massa som var där, totalt runt 20 av mina kompisar. Och det var jätteroligt, speciellt med tanke på att jag kunde dansa med alla, alla var på toppenhumör och vissa som var där har jag inte pratat med på ganska länge men stämningen var ändå på topp.

 

Vi åkte sedan hem till Katie för en pause på 30 minuter innan det var dags att åka till bion för att se på SATC 2. In timme in på filmen bestämde sig killarna (vi var 6 killar och 10 tjejer som gick) att de inte ville se mer, så vi alla lämnade bion. Tyvärr. Jag ville verkligen se klart filmen.

 

Jag, Katie, Adina, Helen, Shelby, Michelle, Lauren, Meredith, Wes, David, Waz, Kraig, Ray, och Marco åkte sedan hem till mig och Katie för att spendera natten. Hur kul som helst hade vi det och jag sov i 40 minuter innan det var dags att åka till skolan för senior breakfast.

 

Idag har jag alltså ätit frukost på skolan, lyssnat på när rektorn har givit oss en massa instruktioner och sedan åkte jag till en strand med Katie, Katie, Helen, Shelby, Lauren, Michelle och Adina för att sola och bada lite.

 

Kom hem runt 2 tiden och jag stupade i säng. Vaknade vid 5 igen men var fortfarande trött. Katie som var på väg till sitt jobb blev överraskad av Adam, Vince och Tres som gav henne en sköldpadda i födelsedagspresent…

 

När Katie var på jobbet kom Vince över och vi släppte ut sköldpaddan i det fria. För det ska ni veta, killarna hade hittat den i en damm för det finns en massa vilda sköldpaddor här i Michigan. Lika så finns det Kolibris och jag såg min första bara här om dagen!

 

Åt middag med Mr. och Mrs. Mauro och vi satt ute och pratade riktigt länge. Vid 11 kom Ray, Kraig, Billy, Tim och Duff över och vi satt ute och snackade. Katie kom hem vid 12 och vi åkte till Mc Donalds för att köpa henne något att äta. Sedan placerade vi oss alla utomhus igen och killarna stack inte hem förrän vid halv 3.

 

Nu ska jag faktiskt ta och sova. Imorgon händer det nog en massa med. Fasiken vad underbart mitt liv är just nu!

 

Love, Maria

Men VA!??!? Jag kan bara inte tro det. Det är inte möjligt! Vad hände med tiden? Vad händer imorgon? Är jag glad, är jag ledsen eller bryr jag mig inte så speciellt mycket?

 

Jag har en stor nyhet att berätta er. Imorgon är sista dagen av min high school karriär. Sedan den 8 september har jag traskat i korridorerna på Farmington High School. Sedan den 8 september har jag haft samma lektioner dag ut och dag in, börjat och slutat samma tid varje dag och har haft C lunch hela läsåret. Jag har lärt känna så otroligt många underbara vänner. Fler än vad jag någonsin trodde eller vågade hoppas i början. Jag känner FHS och FHS känner mig.

 

Imorgon är alltså min sista dag i skolan, sedan har jag sommarlov och sen ska jag åka hem. Poff säger det bara och så är min sista månad här i USA snart slut. Fastän jag fortfarande känner att året knappt har börjat! Och på ett sätt så är det nu som det roligaste av det roligaste börjar. Jag har så otroligt många underbara planer som väntar mig den kommande månaden och jag är taggad till tusen.

 

Vi börjar så fint imorgon med att mellan 2nd och 3rd hour ha vårt senior prank – alla 12th graders gör något busigt och icke tillåtet helt enkelt. Med tanke på att prom, graduation och senior all night party har blivit hotat ifall vi gör något dumt så kommer vi alla bara ställa oss i den mest fullpackade korridorskorsningen och bara stå still så sådär 15 minuter. Detta så att alla kommer komma försent! Sådär kul egentligen, men vad ska man göra?

 

Efter skolan kommer Marco blocka utgången med sin bil och pumpa musik i sådär en timme. Och alla 12th graders ska dansa och ha vattenkrig. Marcos bil är också utrustad med det sjukaste musiksystem jag någonsin har varit med om så det ska bli så fruktansvärt roligt.

 

På kvällen kommer jag och Katie har folk över. Vi ska gå och swing dansa och sedan vid midnatt se SATC2. Sedan kommer alla sova över här hos oss. På fredag morgon samlas alla 12th graders för frukost i skolan och sedan har sommarlovet officiellt startat!

 

Onsdag så är det prom, fredagen i näst nästa vecka så kommer min familj hit och söndagen samma vecka är det dags för graduation och senior all night party.

 

Dessutom så måste jag bara skryta med att vi har underbara 34 grader här idag. Skönt. Kul att ni endast har, på sin höjd, 12 grader hemma i Sverige. Jag är INTE avundsjuk.

 

 

 

Lunch

Meredith, David och Ray. 5th hour - vi gör armband

 

 

Såhär mogna är jag och mina amerikanska kompisar.

 

Meredith och David

Ursäktar att det är spegelvänt!

 

 

Den 25 may var en underbar dag. Katie fyllde faktiskt 18 år. Dagen började som vanligt tidigt men på väg ut till Katies bil så märkte vi att Katies bil var täckt med car painting där det var skrivet happy birthday och övriga budskap! Michelle och Katie vad gömda bakom hennes bil och överraskade henne. Skolan var normal antar jag. Soligt och varmt och under lunchen gav jag, Louisa och Helen vår present till Katie – en build a bear tiger som vi gjorde och klädde helt själva!

Efter skolan åkte jag hem och fixade med ett photo album till Katie och vid halv 5 åkte jag till skolan med Katie, Lizie och Shelby. Vi kollade på killarnas lacrosse game som de tyvärr förlorade. Wes kom efter ett tag och underbar som han är hade han med sig en massa att dricka till mig som var lika uttorkad som en större öken. Sedan stannade vi och såg på tjejernas lacrosse game som de vann överlägset. Vi var en massa pojkar + jag och Melanie där. Supertrevligt!

Efter matchen åkte jag, Katie och Mr. Och Mrs. Mauro till Sushi House och jag åt sushi för första gången. Det var supergott! Så nu är jag vuxen. För om man dricker kaffe och äter sushi så är man officiellt vuxen enligt mina regler. Cool vuxen blir man när man äter ostron också. Men jag får nog jobba på det ett tag först.

Hem till oss igen där Katie öppnade paket och vi alla åt tårta. Jag och Katie stannade uppe till halv 2 och hade det så otroligt roligt tillsammans!

 

Och just det! Louisa sjöng och dansade på football planens läktare så som Heath Ledger gör i filmen 10 orsaker att hata dig! Plus jag skrev mitt första lol i ett sms idag. Det var en stor dag för mig helt enkelt!

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=w6XGUhzfutc

 

 

På väg till skolan

 

 

Katie och Wes efter Katies lax game!

Något helt underbart har hänt! Jag är klar med min mass media film. Denna filmen har tagit så oerhört många timmar att slutföra och det har varit ett ganska stort stressmoment i mitt så annars lugna liv här. Men nu är filmen bränd och klar, redo att lämnas in morgon!

Mossa mossa på er alla små människobarn!

Här lever jag livet och har totaltröttnat på skolan. Inget blir gjort och jag orkar knappt bry mig. Jag menar, har man A + i alla ämnen, slutar skolan om 4 dagar och inte behöver ha bättre än C för min organisation så känns pluggande inte så jättelockande. Speciellt när jag aldrig kommer kunna använda mina betyg här ändå.

 

I torsdags efter skolan avslutade jag filmen för mass media. Nu behöver jag bara bränna den till en skiva och sen ska det vara slut på det projektet, äntligen! Träffade Louisa i en timme på eftermiddagen, vi åkte till Starbucks och köpte mig en grande iced skinny vanilla latte med half the syrup och en extra shot espresso. Ni förstår, om man är en bloggerska i USA så måste man ha en låååååång Starbucks-beställning för att vara riktigt cool. Så är det bara i dagens samhäller. Med bara en Cappucino på Starbucks så är du en nobody.

 

På kvällen åkte jag, Helen, Katie, Ray och Marco till Down Town Farmington där de spelar musik varje torsdag och alla möjliga typer av Amerikanare dansar bugg. Så det gjorde vi också. Det var jättekul, jättevarmt och jätteannorlunda! Helen åkte hem vid halv 11 och vi resterande fortsatte vår kväll med att åka till 7eleven och sedan till skolans football field. Där spelade vi lacrosse i mörkret. Sedan bar det av till Greene’s och vi var hemma vid 1.

 

I fredags var det senior skip day och jag var uppe vid 9. Louisa skulle komma och hämta mig vid 10 men kom vid 11. Vi hämtade Bob och Danny och Helen sedan åkte vi och kollade på Robin Hood. Detta eftersom alla mysiga åka-till-en-park-planer blev inställda med tanke på regnet som öste ner. Efter filmen åkte vi hem till mig, såg på Vicky Christina Barcelona. Jag, Louisa, Helen och Danny åkte till Ruby Tuesday för att äta middag. Senare på kvällen såg jag Letters to Juliet med Helen, Katie, Katie, Michelle och Amanda. Mysigt var det.

 

Idag åkte jag, Helen, Louisa och Katie till Ann Arbor vid halv 9 på morgonen för en halvdags shopping. Det var jättemysigt även det. Dock har jag varit jättetrött sedan jag kom hem och hunnit kolla på två filmer; Away We Go och Taken.

 

Ikväll ska jag egentligen träffa Melanie men just nu så känner jag inte att jag riktigt kommer orka det. Har huvudvärk och är så fruktansvärt trött. Istället ska jag nog ta ett bad, städa mitt rum och gå och lägga mig tidigt. Blah. Vi får se. Puss.

Jag har borjat rakna ner. Helt galet va! Det ar nu sa kort tid kvar av mitt ar att jag faktiskt kan rakna ner dagarna. 42 dagar har jag kvar idag. Inte mycket alls faktiskt.

 

Igar var jag hemma fran skolan. Detta for jag behovde redigera min mass media film. Sa fastan det var 25 grader och sol ute sa satt jag klistrad framfor min lilla lap top. Pa kvallen akte jag och Michelle i alla fall till Katies Lacrosse game. Det var sa varmt och skont ute, helt underbart. Kanslan jag hade i kroppen gar knappt att beskriva. Det kandes som att jag var utomlands nagon stans, och det ar jag ju men liksom inte pa riktigt eftersom USA nu har varit mitt hem sa lange (fattar ni?), och att jag precis kommit hem fran en lang dag pa stranden. Ganska forvirrade och konstig kansla, men valdigt harligt med. Sa idag sitter jag har och langtar efter att aka till typ Istanbul.

 

Nog med tramsprat nu. Stannade for killarnas match med, bada vann! Och det var alltsa forsta gangen som jag sag ett guy’s lacrosse game. Ganska sexig sport faktiskt…

 

Stannade efter med Katie, Michelle, Shelby, Ray och Rob. Jag satt och tittade med Michelle och de andra sprang runt och spelade lite. Sedan bar det av hem till Rachel Doa for Pizza Party. Det var gott och kul och en massa prom planer smiddes!

 

Imorgon ar det Senior Skip Day. Alla 12^th graders skolkar och alla vet om det och alla ar okej med det. Det ar till och med schemalagt! Vad jag gor ar inte helt bestamt an. Skulle till Cedar Point vilket ar ett jattestort nojesfalt  men det ska regna nu. Aja, nagot ska jag hitta pa.

 

Dags for Yoga.

Puss

Mycket har ändrats sedan jag kom hit till USA. Både till det sämre och till det bättre. Överlag absolut till det bättre, men vissa saker önskar jag verkligen att det inte hade hänt. Eller jag önskar i alla fall att det hade kunnat ske på ett bättre sätt.

 

Mognad och att vara mogen som person är ett svårt begrepp. Jag är fortfarande en tonåring som älskar att göra saker om bara tonåringar kan få för sig att göra. Ni förstår nog alla vad jag menar. Det ska vara sena nätter, massa vänner och kul, kul, kul hela tiden. Helst ska man knappt sova också så man hinner ha så mycket kul som möjligt. Och ja, det har jag lyckats hyfsat bra med. När jag sitter här med nästan hela facitet i handen så är jag så fruktansvärt nöjd med mitt år. Det har gått upp och ner. Jag har skrattat, jag har gråtit. Och framförallt så har jag hatat och jag har älskat.

 

Mitt år har inneburit en mognad i mig själv. Jag har funnit ett större lugn som jag vill kalla det. Jag har börjat inse vad som faktiskt betyder något här i livet. Vad jag borde lägga ner energi på. Som jag tänkte en natt, när jag låg och grubblade lite; jag är inte arg längre. Speciellt 3 händelser under detta år har verkligen påverkat mig. 1. Min farfar blev sjuk, 2. Jag och min pojkvän sedan nästan 3 år gjorde slut i januari och 3. jag flyttade från min första värdfamilj och hem till Katie.

 

Alla dessa händelser har egentligen varit negativa, men jag har vunnit så mycket från dem ändå. Jag har växt som person. Alla tre händelser skakade om mitt liv och mitt huvud vändes upp och ner för ett tag. Jag fick verkligen ta tag i mig själv för att reda ut mina tankar, för att börja må bättre. Och det har varit svårt, det har tagit tid. Men just nu så känns allt extremt bra faktiskt. Jag är okej med allt som har hänt och istället för att må dåligt av det så försöker jag ta vara på varenda liten aspekt av det och bara växa som person. Må bättre för varje dag istället.

 

Jag är lycklig helt enkelt. Lycklig för att jag har fått uppleva så mycket. Lycklig för att jag har lärt mig så mycket. Jag är fortfarande samma Maria, men bara med en massa mer i ryggsäcken. Kunskap som kommer följa med mig för resten av livet. Och fastän mitt utbytesår har varit jobbigt ibland, och fastän jag har mått sämre än någonsin förr under vissa perioder, så mår jag så fruktansvärt bra. Det känns som att jag har tagit ett steg, ett stort steg, ut i det verkliga livet. Jag har upplevt verkligheten.

 

En verklighet som är svårt att uppleva när jag bodde i min lilla söta studentstad. I min normalstora villa, med Volvo och Golden Retriver. Med mamma och syskon och en pappa inte allt för långt bort. Det känns som att jag har sett världen och vad världen har att erbjuda mig. Lund och Sverige är inte längre min spelplan. Världen är.

 

Och nu får ni absolut inte tro att jag skulle känna att jag har någon nyvunnen kunskap som inte någon annan svensk 18 åring skulle ha. För nej, nej, nej – så är det verkligen inte. Men att åka som utbytesstudent var mitt sätt att lära mig själv om värderingar här i livet och mitt sätt att mogna. Och om det inte hade varit så att jag inte hade kommit till min första värdfamilj, där jag mer eller mindre helt fick ta hand om mig själv, så hade jag nog inte lärt mig lika mycket av året.

 

Jag är fortfarande ett barn, eller ungdom ska jag väl säga. Och jag är glad för det. Det får mig att må bra. För jag vet att jag har så mycket kvar att leva för. Vad gör det egentligen om 5 år att jag var hjärtekrossad för ett tag? Vad gör det egentligen att det var skitjobbigt att behöva byta värdfamilj? För helt seriöst så har jag bara lärt mig en massa av det.

 

Det känns bra och jag är glad för allt som har hänt. För fastän detta år har rört runt i mitt annars så stabila Svenssonliv så kommer jag hitta tillbaks till min plats i vardagen när jag kommer hem. Jag har en underbar familj, och underbara vänner hemma i Sverige, och jag längtar så till den dagen jag får krama om er alla igen.

 

Ni har gjort så otroligt mycket för mig. Ni har funnits här för mig till tusen. I tid och otid har jag kunnat ringa, smsa och skrivit till er. Fått ert stöd och era råd. Jag inser nu hur underbara mina nära är. Vilka fina människor jag har lärt känna, här och i Sverige.

 

Ni är underbara, och utan er hade jag inte funnit det lugn i mig själv som jag nu har gjort. Utan er hade jag inte varit den Maria jag idag är. Jag saknar er, jag älskar er.

 

Vi ses om 47 dagar.

 

Kan ni förstå det? Snart har det gått 10 månader. Helt otroligt.

 

Tack för att ni alltid har funnits här för mig. Jag hoppas att jag kommer kunna göra detsamma för er. Ni betyder så mycket för mig.

Ibland blir jag sa fruktansvart frustrerad pa mig sjalv. Det hander nar jag ligger i sangen, precis innan jag ska somna. Jag ligger dar och grubblar, ja verkligen tanker. Och i mitt huvud sa skriver jag blogginlagg efter blogginlagg som faktiskt ofta kanns riktigt intressanta. Som igarkvall, da skrev jag tva.

 

Men nu, nu nar jag verkligen har tid att skriva sa ar skallen tom. For det finns sa mycket som jag vill beratta om mitt ar. Sa manga tankar jag vill skriva ner. Sa mycket att komma ihag. Men skallen ar bara tom. Jag har inte fort nagon personlig dagbok under aret. Det har bara inte blivit sa. Jag ar urusel nar det kommer till att skriva dagbocker. Jag kanner mig fanig och dum helt enkelt. Lika sa som nar jag ar ledsen och forsoker grata i min ensamhet. Det ar helt omojligt! Sa istallet ger jag upp, ringer en kompis och grater, eller skriver har pa bloggen om vad som hander.

 

Tva saker jag lag och tankte pa igar kvall, nar jag skrev mina blogginlagg i mitt huvud, var vikt och mognad. Vikt ar val ganska uppenbart. Vart du an aker for att uppleva en ny kultur sa kommer du troligtvis lagga pa dig nagot kilo. Sa lange maten ar atbar. Men nu ar det ju sa att jag har varit borta i en ny kultur i snart ett ar, och fortfarande ar mycket nytt. Sa jag vill prova, jag vill smaka och kanske framforallt sa vill mina vanner att jag ska gora det. Dagens hojdpunkt kan vara nar jag testar en ny sort godis och sedan fa hora mina, svenska asikter om den lilla kaloribomben. Eller speciellt de manga grimaser jag lyckas gora nar jag ater nagot sott och helt artificiellt som smakar pyton.  Och med tanke pa att min niva av vardagsmotion ar likamed noll, eller kanske till och med minus 1 sa ar jag ju inte overdrivet aktiv. Visst, under vissa perioder av mitt ar sa har jag tranat nagot sa fruktansvart mycket. Jag hade runt 3-4 timmar volleybolltraning varje dag under 3 mandaders tid iborjan av aret. Och runt jul sa gymmade jag 2 timmar 6 ganger i veckan. Om jag inte gymmade en dag sa gick jag och gymmade anda for jag blev sa frustrerad. Jag tranar nar jag inte har nagot battre att gora. For min forsta prioritering ar inte beach 10 langre. Min forsta prioritering har ar att skaffa kompisar och ha ett aktivt socialt liv. Och det maste ni val anda halla med om att jag har!?

 

Sa nagra (manga kanske) kilon har och dar far jag ta. Jag springer nar jag har tid och nar det inte regnar. Annars far det vara. Det blir beach 11 for mig istallet. Eller nagot.

 

 

Om jag nu ska fortsatta pa temat mognad som jag ocksa funderade over sa blir detta ett milslangt inlagg som jag antar att bara min mamma och pappa kommer orka lasa. Sa det far ta och bli en annan dag. Antagligen imorgon vid samma tid.

Nu är det dags känner jag. Mina ben värker inte längre och jag försöker undvika att skriva klart mitt 14 sidor långa research paper. Jag tänker berätta om helgen!

 

Har haft en massa huvudvärk den senaste tiden så efter skolan i fredags åkte jag hem och la mig i soffan. Det är nog första gången under mina snart 10 månader här i USA som jag gjorde det. La mig i soffan med en filt och kollade på Say Yes to the Dress. Självklart sov jag lite också. Otroligt skönt var det! På kvällen bestämde jag mig för att träffa Adam, Vince, Tres och Adam. Alla lovade på heder och samvete att inte spruta vatten på mig för att döda mig i water wars. Det gjorde de ändå, så jag åkte ut och blev skitsur. Dock fick jag Michelle, Meredith och Shelby att komma ner till var vi umgicks och sedan så prutade de ner Adam totalt! De andra pojkarna han springa iväg. Vince blev ”dödad” idag dock och jag är glad!

 

Lördag sov jag länge och sedan åkte jag, Louisa och Helen till the mall för lite shopping. Louisa köpte slips och skjorta till prom och jag köpte lite studentpresenter. Vi hade det jätteroligt och stannade i en massa timmar. Åh varför tar jag aldrig foton längre! Jag kommer ångra mig en massa när jag kommer hem till Sverige. Skärpning Maria, skärpning!

 

Vid halv 6 hämtade Meredith mig och vi åkte hem till David för att mötas upp med David, Wes, Adina, Lauren, Ben, Craig, Rob, Chris, Amanda och okänd. Vi alla skulle åkta ner till Down Town Detroit och the Hoedown. The Hoedown är en country-music festival som pågår i tre dagar här i Detroit en gång om året. Tänk er en liten Malmö-festivalen fast med endast Country musik och en massa Amrikanare i cowboy boots, rutiga skjortor, allt för små jeansshorts och stråhattar. Sedan en massa musik där det mest sjungs om hur sexiga deras traktorer är, och självklart en massa Bud Light (Öl).

 

Dock möttes vi av lite svårigheter på vägen ner. 5 andra water wars team hade hört talas om våra planer och körde förbi Davids hus och sprutade vatten i nästan en och en halv timme. Vi fick alla gömma oss i Davids hus och sedan fick Davids lillasyster köra in en bil i garaget, stänga porten och vi alla satte oss i bilen. Sedan kunde vi lugnt köra iväg från de snopna vattenkrigsdeltagarna!

 

Nere på the Hoedown var det en galet skön stämning. Alla dansade och sjöng med i sångerna, eller alla förutom jag som inte kände igen en endaste sång. Det var exakt som en festivalkväll ska vara! Och vi pratade med en massa intressanta amerikanare.

 

Höjdpunkten vad när Uncle Kracker spelade i en timme och speciellt när han spelade låten Follow Me. Den låten får mig bara att tänka på min syster och mamma och på Svanevägen när mamma kom hem med Follow Me singeln och vi spelade den om och om igen medan vi alla sjöng med. Till min stora lycka spelade han den och jag stod där och sjöng med så högt jag kunde samtidigt som jag dansade med Ray och Matt som vi mötte upp down town. Det var hur kul som helst, fastän jag önskade att mamma och Karin hade kunnat vara där!

 

Jag valde sedan att åka hem med Ray, Anthony och Matt istället då alla de andra ville lämna Hoedown mycket senare än mig. Så jag var i alla fall hemma runt 1 och somnade så sött.

 

Det var i alla fall en jättetrevlig kväll och kanske att jag ska åka dit igen ikväll. Men bara kanske!

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=4JKAid8Z-rA

 

 

 

 

Mina ben gråter. Fasiken vad det gör ont och jag vill bara sova!

Sitter i skolan. Forvanande att jag passar pa att blogga da kanske.

Var uppe 5.15 imorse for att filma med min mass media grupp infor vart filmprojekt. Slutprovet i min Mass Media klass ar att gora en film pa 10 minuter med en massa symboler och directorial intent. Darfor behovde vi anvanda oss av det sa vackra morgonljuset. Dock forsav sig tva av personerna i min grupp (vi ar 4 totalt) sa vi borjade inte filma forran halv 7.

Annars sa har det varit mycket i skolan pa sista tiden. Essays jag maste skriva, filma till filmen och annat trams. Men idag ar det bara 10 skoldagar kvar, sa jag ska allt ta och halla ut. Annars sa hander det nog inget speciellt. Allt ar liksom vardag vid det har laget. Umgas med vanner mest hela tiden, sover allt forlite och pluggar nagon minut varje dag.

Det har ju tidigare varit jattefint vader har, men idag och igar ar det ganska sa trist. Regn och gratt har det varit.

Dags for yoga nu. Sov exakt hela lektionen igar, vill gora det idag igen men borde nog inte. Hoppas att min cappuccino med en extra shot kaffe imorse ska halla mig vaken. I alla fall dagen ut. Ikvall ska jag mysa med Melanie.

Satt precis och chattade med Emma på facebook. Det är då jag inser vilken pause detta år är. Eller i alla fall känns det som det. Vad som händer där hemma, långt bort i Sverige, ja faktiskt på andra sidan atlanten, känns inte alltid så jätterelevant. Tråkigt nog. För det är faktiskt så himla lätt att glömma bort att man en dag kommer stå där hemma igen och leva det livet, när jag är här och allt känns så fruktansvärt långt borta.

 

Jag kan inte tänka mig att mina kompisar tar studenten om bara några veckor. Att jag kommer komma tillbaks till min gamla skola i augusti utan att känna igen någon, inte en endaste kotte. Eller nu ljuger jag, jag kommer faktiskt känna igen lärare!

 

Det händer så mycket här hela tiden och för att må bra som utbytesstudent så känner jag att man måste fokusera så himla mycket på USA, USA, USA. Sverige får jag ta tag i när jag kommer hem helt enkelt. Det är ett extremt jobbigt år och för vissa kommer det bli jobbigare än för andra. Jag själv måste säga att jag har haft turen att inte drabbas av allt för mycket hemlängtan alls, knappt något. För jag har alltid varit så inställd på att gamla goa Sverige kommer vänta på mig, kommer finnas där när jag kommer hem, och framförallt; kommer vara exakt lika dant. Men fel kommer jag ha, och det är det jag försöker börja inse nu. Jag ser fram emot att komma hem, fastän Sverige just nu känns väldigt luddigt och väldigt långt borta. Det är så himla svårt att tänka sig att jag kommer sitta i mitt kök och dricka te med Johanna och Hedda om mindre än två månader. Vart försvann tiden?

 

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men om du någonsin har funderar på att åka som utbytesstudent så gör det. Du kommer ha ett helt underbart år. Men sen samtidigt så vill jag inte lura er. För att få ett underbart år så måste ni jobba hårt. Det kommer gå upp och ner och ibland flera gånger varje dag. Men det gäller att fokusera på det som är bra och jobba hårt, hårt, hårt hela tiden. Samtidigt vill jag också bara säga att glöm inte bort Sverige, för det är faktiskt Sverige som kommer finnas där för dig när du väl kommer hem. USA gäller för ett år, Sverige kanske för resten av ditt liv. Var öppen och ärlig mot dina vänner. Satsa på att maila en gång i veckan eller skaffa en blogg där du kan hålla kontakten med familj och vänner. För dina vänner i Sverige idag kommer förhoppningsvis vara dina vänner i Sverige om ett år också!

 

Så nu är det dags för mig att få bort lite av det luddiga runt Sverige och börja tänka på det ”riktiga” livet som snart börjar igen. För ja, exakt så känns det. Detta året har varit min pause, en pause som har gett mig så himla mycket kunskap; om mig, om andra och om kulturer. Kunskap som för alltid kommer vara ovärderlig.

 

Och jag hoppas nu bara att mitt år här i USA inte kommer sluta som ett stort, overkligt och luddigt moln i mitt minne. För detta år är mer värt än så, någon som Sverige också egentligen är. Jag måste bara inse det!

 

 

 

Jag vill bara säga ett jättetack för underbar kommentarer. Ni anar inte hur glad jag blir! Tack, tack, tack!



Mitt Sverige.

Eftersom att jag har flyttat hem till Katie så tänkte jag att jag faktiskt måste visa er hur det ser ut här. Jag bor i ett väldigt typiskt Amerikanskt kvarter, ett sådant man ser i alla filmer ni vet? Där hemmafruar är mer vanliga än mammor som jobbar och där varje familj har minst tre bilar och en Amerikansk flagga. Där alla hälsar vänligt på varandra på gatan, ibland stannar man till och med och pratar, och där det ibland anordnas bon fires i kvarteret.

Prom. Prom. Prom. En massa Prama. Prom plus drama alltså! Prom här är hur stort som helst, och faktiskt ganska tramsigt. Balen hemma i Sverige känns så himla mycket mer avslappnad och jag har hela tiden känt att den balen kommer vara min riktiga bal. Därför har jag valt att stå vid sidan och låta alla andra reda ut sina pramas och sedan följer jag med på det som blir.

 

För ungefär en månad sedan hade vi en jättebra grupp, alla hade sina dejter och alla var glada. Pang, boom, krasch sa det och det var inte alls bra längre. Par gjorde slut, några började bråka, bla bla bla. Så jag tog ett steg tillbaka och lät alla lösa sina problem.

 

Nu är det i alla fall bra igen och idag var jag och Karen ute och köpte min balklänning. Den är en väldigt enkel historia, inga konstiga färger som inte ens existerar i verkligheten, inga bling bling stenar runt bysten och inga konstiga mönster. Det är en mörkblå långklänning som faller väldigt vackert på mig. Ni kommer få se den snart!

 

Vi är en stor grupp som ska gå och vi har hyrt en partybuss som ska ta oss till Prom, som hålls Down Town Detroit på en restaurang som har en helt otroligt vacker utsikt över The Detroit River och Canada.

 

I min grupp kommer vi vara 26 personer vilket är väldigt stort, men förhoppningsvis blir det bra. Min date för prom kommer vara ganska speciellt men jag ser verkligen fram emot det. Efter det första stora pramat så förlorade Louisa sin date, Erin. Om jag inte har sagt det tidigare eller ifall ni inte har förstått det så är Louisa väldigt homosexuell. Louisa som är en av mina bästa vänner frågade mig då ifall jag ville gå med henne och jag ska självklart ja. Jag är jätteglad över att gå med en så bra kompis som Louisa är och jag vet hur roligt vi kommer ha det. Allt blev bara så himla mycket lättare såhär och det ska verkligen bli kul. Självklart kommer Louisa ha på sig frack.

 

Det mest intressanta med detta är att jag tror att jag och Louisa kommer vara det enda gay-couple (inte för att jag är homosexuell, men ändå!) at Prom. Detta tycker jag är så himla roligt eftersom skolor runt om i USA har valt att inte ha sin bal på grund av att två tjejer eller två killar ville gå med varandra. Helt extremt alltså. Och det värsta är att många gånger så har skolan efter ett tag gått med på att hålla i balen ändå, men då blir föräldrar sura eftersom gaypar är helt oacceptabelt enligt dem, och dessa föräldrar fixar en egen Prom där homosexuella par inte är välkomna!

 

Detta är USA mina vänner, med människor som tycker och tänker så otroligt olika från deras grannar. Där vissa saker är helt och håller acceptabelt i en del av landet men sedan är tabu i en annan del.

 

Jag ska i alla fall ha kul på prom och min klänning är jag väldigt nöjd med. Kommer inte alls se ut som de flesta amerikanska flickorna. Jag ser fram emot det!

 

Oh, måste tillägga att Prom är den 2 juni. Samma dag som Katedralskolans! Bara att min bal startar när ni antagligen springer runt på skolan, fulla som svin, och jävlas med alla tvåor och ettor!

 

 

Detta är vårt party bus som ska ta oss till balen.

God eftermiddag!

Moder natur har bestämt sig för att kissa idag och det har regnat mest hela tiden. Då till skillnad från igår då vi hade strålande sol och runt 25 härliga grader. Veckan har varit som vilken vecka som helst, inget fruktansvärt roligt har hänt måste jag säga. Alla börjar bli mer eller mindre trötta på skolan nu och prom är stressmomentet nummer 1. Men jag tror att det endast är 14 skoldagar kvar nu, och det känns inte alls helt fel.

 

Jag har funderat lite och insett att jag har valt att inte alls skriva om nyheter här i bloggen. Detta beror väl främst på två saker; amerikanare bryr sig inte alltid överdrivet mycket om vad som händer så länge det inte direkt påverkar dem och nyheter är absolut inte så jättepopulärt att prata om, och på grund av att åsikter i detta land är så fruktansvärt svåra. Det finns så extremt radikala människor till både höger och vänster, upp och ner och kors och tvärs.

 

Min sociology class är med tanke på detta väldigt intressant. Jag ska visa några exempel!

I början av trimestern så berättade jag för klassen att de flesta jag känner i Sverige inte tror på Gud. Många ungdomar tycker att det är väldigt annorlunda med folk som tror på Gud, men ser självklart inte ner på religiösa för det. En kille i min klass blev så sur att han lämnade klassrummet när jag sa detta. Hur kan man inte tro på Gud?

 

Jag har elever i klassen som inte förstår varför man inte kan använda ordet ”niggardly” (snål, girig) i Detroit då ordet egentligen inte alls har något samband med ordet nigger (som förövrigt endast kallas the N-word här). Det finns elever som säger att Detroit bara är en stor skithåla och att alla som bor där är idioter, samtidigt som det finns elever i klassrummet som har bott i Detroit i större delen av sitt liv.

 

Vi har en kille som diskuterade stenhårt för att det alltid är en tjejs fel att hon blir våldtagen eftersom att det är ”her business to keep her pride” och att alla som har blivit våldtagna förtjänar det (ja min lärare hade ett långt, seriöst snack med pojken efteråt).

 

Vi har elever som inte förstår varför USA valde att hjälpa Haiti, att Haiti borde kunna ta hand om sig själv. Det finns elever som tycker att alla arab-länder där borta någonstans i mellanöstern borde bombas och att alla som är muslimer är terrorister.

 

Och sen självklart så har vi ett stort gäng som bara väljer att vara tysta. Som sitter där med säkert en massa åsikter och idéer som de väljer att inte dela med sig av. Ibland kan jag tycka att det är smartare än när elever sitter och rabblar sina föräldrars exakta ord som uppstoppade papegojor.

 

Så jag har valt att inte diskutera och skriva för mycket om politiska åsikter och olika nyheter här i bloggen för att de åsikter som jag ibland upplever här är extremt skrämmande. På grund av olika anledningar. Kanske att jag ska försöka förklara det hela bättre när jag kommer hem och får lite perspektiv på det hela.

 

 

Och så vill jag tillägga ett jättegrattis till min älskade mamma som fyllde 29 år igår! Grattis!

 

Mamma och jag i Egypten, vintern 2006-2007

Som alla andra människor här på jorden så inser jag inte hur bra något verkligen var tills man har förlorat det. Speciellt om man har förlorat det underbara till någon annan, någon man vet är fel. Och vad ska man då egentligen göra? Längta tillbaka till det som var, fastän man vet att det var då och då aldrig kommer bli nu igen? Ska man vara ledsen och önska att det inte alls hade gått förlorat? Och vad skulle då detta göra för mig? Kommer jag må bättre av att sitta och önska att jag skulle ha gjort mer, njutit mer, älskat det mer?

 

När jag tänker på mitt utbytesår i USA så har jag väldigt blandade känslor. Jag både älskar och hatar min tid här. Jag har fått varit med om saker jag aldrig ens kunnat drömma om och jag kommer aldrig ångra att jag åkte hit. Fastän det också har varit det absolut jobbigaste året i hela mitt liv och att jag faktiskt mådde riktigt förjävligt ett tag efter jul.

 

Men det är nu som jag känner mig mer älskad än jag gjort på ett år, och jag vet att jag har en underbar Amerikansk värdfamilj som stöttar mig till tusen. Jag mår riktigt bra just nu här i USA. Jag har det så himla roligt och 25 grader och sol skadar verkligen inte.

 

Samtidigt som jag mår så himla bra här just nu kan jag inte sluta tänka på att det verkligen närmar sig slutet nu. Den 29 juni sätter jag mig på planet som ska ta mig hem till Sverige. 9 veckor är vad jag har kvar av mitt år som utbytesstudent. Och 4 veckor skola. Detta är ingenting egentligen. Vips kommer det säga och så står jag där på Kastrup, men överviktiga väskor och svengelska uttryck.

 

Kommer det bli svårt att komma hem? Kommer allt vara desamma eller helt annorlunda? Vem kommer jag vara i Sverige nu? Skola? Whhaa.

 

På samma sätt som jag ser med en blandad hat-kärlek (mest kärlek) på mitt utbytesår, ser jag på att komma hem till Sverige igen. För det kommer vara så fruktansvärt jobbigt att åka hem. För att kunna åka hem så måste jag lämna ett annat hem här i USA.

 

Att åka som utbytesstudent är absolut det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Fastän det ibland har varit fruktansvärt svårt. Men jag har lärt mig så mycket om mig själv och det är oersättligt. Jag har fått en helt ny acceptans för folk och kulturer. Jag har mycket bättre tålamod och jag har lärt mig att ta hand om mig själv på ett helt nytt sätt. Sen har jag också lärt mig mycket om andra människor och jag har funnit ett större lugn i mig själv.

 

17 skoldagar har jag kvar. Och det är verkligen INGENTING. Sedan är det dags för prom, graduation, senior all night party och en massa graduation parties. Jag ser fram emot allt och för varje dag som går ska jag njuta av min sista tid här i USA. Jag ska njuta varenda sekund och försöka göra så mycket som möjligt här med min familj, med mina vänner.

För när jag kommer hem så vill jag verkligen inte känna att jag har förlorat något, jag har bara fått en massa upplevelser från mitt år. Jag ska inte börja sakna det jag hade, istället ska jag leva till fullt ut och veta att jag gjorde allt jag kunde för att få ett så underbart år som möjligt.

 

 

Vi ses snart Sverige.